Jag är ledig några dagar och passar på att ägna mig åt min största passion (bortsett från Björn), nämligen läsning. Igår var jag på biblioteket och kom hem med 7 nylånade böcker, bland annat ”Det här är inte jag”, en ”dokumentärroman”om utbrändhet av Eva F Dahlgren. Jag började bläddra i den medan jag åt frukost och kunde inte lägga ifrån mig den.
Dahlgren är numera författare på heltid, men arbetade tidigare som journalist. Även huvudpersonen i ”Det här är inte jag” är journalist. Hon heter Felicia och ensamstående mamma till en tonårskille, hans pappa befinner sig i Australien med nya kärleken- en fotvårdsspecialist. Felicias liv har gått på högvarv länge, tempot och kraven på prestation är höga som frilansjournalist och hennes pappa ligger på vårdhem efter en stroke. Till slut går det inte längre. Hon drabbas av panikångest, orkeslöshet och minnesproblem. Blir sjukskriven, men försäkringskassan kräver att hon ska vara medicinskt färdigbehandlad innan hon kan få rehabilitering. Tjänstemannen instämmer i att kognitiv terapi säkert skulle vara en bra behandling, men det är mot försäkringskassans regler att bekosta det.
Felicia får andnöd av att gå i affärer, och när hon väl lyckas handla händer det att hon glömmer varorna på trottoaren på vägen hem. Hon glömmer sina närståendes födelsedagar, blir överkänslig mot ljud och tappar uppfattningen om vilken årstid det är. När hon pratar med sin mamma eller gamla vänner försöker hon hålla masken och låtsas som att allt är som vanligt, medan tonårssonen därhemma lider. Felicia finner ro med att brodera, hos Faktumförsäljaren Annelie och genom att läsa och känna igen sig i Strindbergs beskrivning av sin neurasteni.
Felicia/Eva funderar över det moderna informationssamhällets krav och hur man kan bli frisk om det är själva tidsandan som gör en sjuk. Hon beskriver hur hon tappat förmågan att sortera information, en förmåga som är så grundläggande för att kunna fungera i vårt informationssamhälle, kanske särskilt för en journalist.
Andra funderingar rör sig kring hennes prestationshets och jakt på perfektionism och hon jämför sitt yrke med mamman som jobbar i en kemtvätt.
”Jag borde också ha valt ett yrke där jag sysslade med något som blev färdigt. En artikel är aldrig färdig. Den kan alltid bli bättre. Man kan alltid göra mer research, läsa en doktorsavhandling till, göra ett par intervjuer till. Och när den är klar, kan man alltid skriva om den så att den blir ännu bättre. Men en kavaj eller kappa- är den ren, så är den ren. Det räcker.”
För mig som student är igenkänningsfaktorn hög. Min utbildning är rätt fri, de formella kraven för att klara examinationer är inte alltid så höga. De enda betyg vi har är underkänt och godkänt. Själv har jag, i likhet med många andra i klassen svårt att nöja mig med att klara godkäntgränsen. För att komma in på psykologprogrammet krävs höga betyg eller bra resultat på högskoleprovet. Klasserna är alltså fyllda av människor som är vana vid att vara högpresterande, men många är nog samtidigt vana vid tydligare ramar för vad som är en bra prestation. Att sätta sina egna gränser för vad man ska åstadkomma är svårt, det finns alltid någon som är bättre på just det aktuella momentet som man kan jämföra sig med och i jämförelsen är det alltid man själv som inte räcker till.
Sociologerna talar om rollkonflikter som en ökad företeelse i det moderna samhället. Våra identiteter är uppbyggda av fler pusselbitar än förr, det ställs krav på oss från olika håll som är svåra att förena. Alla möjligheter i det moderna samhället leder till skuldkänslor om man inte utnyttjar dem. Tidigare studerade tills man var ”färdig” och sen arbetade man, ofta inom samma yrke, resten av livet. Nuförtiden betraktas en person som bara arbetar eller bara studerar som någon som inte tar vara på sina möjligheter. Idag finns ett stort utbud av kväll- och distanskurser, vidareutbildningar, utvecklande kreativa hobbies, ideella organisationer och oräkneliga träningsformer att välja mellan. Samtidigt träffar vi fler människor, med vilka relationer ska upprätthållas och vi är ständigt tillgängliga via mail och telefon.
Att utmattningsdepression och ångest har blivit så vanliga att de har kallats för nya folksjukdomar är knappast överraskande i denna kontext.
Något av det mest skrämmande är att detta verkar krypa längre och längre ner i åldrarna. Eftersom olika delar av hjärnan (bl a hippocampus och amygdala) påverkas negativt av stress och hjärnan inte är färdigutvecklad förrän i 20-årsåldern så är frågan vad som väntar oss? En generation bestående av personer som är hjärnskadade redan innan de går ut gymnasiet?
