Italien har länge varit mitt favoritland, där finns varmt väder, god mat och billigt vin. Igår fick jag lära mig en annan fördel med Italien; dyslexi är väldigt sällsynt där, jämfört med i exempelvis Sverige.
Dyslexi har en hög ärftlighetsfaktor, om pappan har det är det 50% risk att hans son också får det. Det finns flera neurobiologiska markörer, bland annat visar hjärnbarken hos en dyslektiker avvikelser just i det språkliga området, som för de flesta av oss ligger i vänster hemisfär. Läs- och skrivsvårigheter kan ha många orsaker, för att det ska betecknas som dyslexi måste problematiken ha sin grund i det verbala arbetsminnet.
Professor emeritus Ingvar Lundberg, som är en Sveriges största auktoriteter på området, betonar att vi inte får bortse från miljöfaktorer. Riskfaktorer (som tillsammans med en neurologisk disposition kan leda till dyslexi) kan till exempel vara en bristfällig eller otrygg anknytning, brist på språklig stimulans i förskola och hem eller kulturellt utanförskap (utan rätt kontext är det svårare att avkoda ord).
Ingvar Lundberg framhåller högläsning som en metod för att göra barn mer bekanta och bekväma med språk. Vid högläsning brukar vi artikulera tydligare än i vanliga samtal, vilket ger en tydligare bild av orden. Minst lika viktigt är att det kan väcka barnets egen lust att läsa. Det har visat sig att den frivilliga läsningen varierar stort mellan lässvaga och goda läsare redan så tidigt som i årskurs 2. Detta är typiskt för den dyslektiska personen; eftersom läsning är svårt och man har dåligt självförtroende på området undviker man läsning i den mån man kan och onda cirklar uppstår.
För att dra uppmärksamheten från sina läsproblem finns risken att dessa ungdomar tar till utagerande beteende, vilket ytterligare försvårar skolgången, och på grund av sänkta betyg eventuellt försvårar möjligheten att få arbete längre fram. Lundberg nämner en undersökning som visar att personer med svåra läsproblem är överrepresenterade bland arbetssökande ungdomar.
Men att miljön har betydelse är ju hoppingivande, och mycket riktigt har det visat sig att träning kan ge stora förbättringar. Förutom högläsning bör barn i dagis/tidig skolålder uppmuntras till att leka med ord. Att koppla ihop ett ljud med den bokstav det representeras av är något som automatiseras hos de flesta hos oss, men dyslektiker kan vara hjälpta av ytterligare träning. Vidare finns olika hjälpmedel, till exempel läslinjalen som visar bara en rad i taget och täcker över närliggande rader, så att läsaren kan koncentrera sig enbart på den rad som ska läsas. Det finns många olika datorprogram som till exempel kan läsa upp det man har skrivit så att man kan identifiera fel i texten.
Vad har då Italien och dyslexi för samband? Jo, italienskan har mycket färre språkljud och stavningsregler än många andra språk och är därför inte lika förvirrande. Om samma bokstav kan låta på många olika sätt beroende på omgivande bokstäver krävs det mer ansträngning för att identifiera den korrekt än om den konsekvent låter på samma sätt. Engelskan däremot är ett komplicerat språk, med sina 40 språkljud och 1120 stavningsregler! Som ett exempel skulle ”fish” kunna stavas ”ghoti”, klura på den ni!
(Gh ska uttalas som i ”tough”, o som i ”women” och ti som i ”nation”.
